Hantera din egen ilska gentemot ditt barn

Varför blir vi arga?

Människor och däggdjur har gemensamma instinkter. Om människor eller däggdjur uppfattar att de är i fara, så reagerar de på tre olika sätt: de flyr, stelnar eller slåss.

Oavsett om vi får impulsen att fly, stelna eller slåss, hänger det ihop med att en liten del av vår hjärna alarmeras, nämligen amygdala. Amygdala är som en alarmstation i hjärnan. Utan den skulle vi inte kunna känna rädsla. Så fort vi uppfattat fara skickas en signal till amygdala som aktiverar hela det sympatiska nervsystemet.

Adrenalin utsöndras från binjurarna ut i blodomloppet. Det får blodet att pumpa runt i hela kroppen och musklerna att spännas, så att du är redo att antingen fly eller slåss för livet. Adrenalinet förstärker samtidigt din känsla av ilska och irritation, eftersom de är användbara känslor i stridssammanhang. Det är inget mindre än genialiskt.

Tankens makt

Våra tankar spelar en avgörande roll i huruvida vi kategoriserar något som farligt eller ej. Om någon går in i mig på trottoaren är det avgörande om jag tolkar det som att personen gjorde det med vilja eller bara snubblade.

Tolkar jag det som att det var med flit registrerar jag det direkt som en attack, och alarmsystemet aktiveras. Mina tankar skickar en signal till amygdala som motiverar mig att attackera personen eller lägga benen på ryggen. Om jag tolkar det om en olyckshändelse ser jag inte den andra personen som ett hot, och det finns ingen anledning att fly eller slåss.

Kategoriseringen och tolkningen av mina intryck är med andra ord avgörande för min reaktion. Om jag alltså tolkar min son Hampus beteende som negativt, manipulerande eller aggressivt kommer det på samma sätt att vara som bensin på elden för min amygdala. Därför spelar kategoriseringen av andras beteende en väsentlig roll för min reaktion: De tankar vi har om hur vi själva och våra barn borde vara och vilka motiv vi föreställer oss, ligger till grund för våra barns beteende.

“Tankar är lite som droger”

Tolkningar är tankar. Tankar är lite som droger. Om vi är påverkade av en viss tanke kommer den att påverka våra känslor och vårt beteende. Därför kommer jag i resten av inlägget att prata om tankar som “tankepiller”. Precis såsom piller är något vi kan välja att ta eller låta bli, kan vi också bestämma oss för vilka tankar vi vill ta.

Tar vi tankepillret att våra barn är ute efter att manipulera oss eller att de gör något för att de är dumma eller lata, kommer det att göra oss argare – eftersom vi föreställer oss att det är något de gör medvetet. Den uppfattningen kan vara sann eller falsk. För tillfället spelar det ingen roll.

Det viktiga är att vi blir otrygga om vi tror att våra barn medvetet motarbetar oss. Otrygga eftersom vi som föräldrar vet hur viktigt det är att barnet lyssnar på oss och att vi har kontroll, eftersom vi oftast vet bäst. I det ögonblick som otryggheten slår till kan vi antingen stelna, fly eller slåss (bli arga). Så fort jag har en föreställning som barnet inte lever upp till, kommer rädslan att komma.

Känslomässiga bilder

Sådana föreställningar kallar jag “känslomässiga bilder”. Vi har alla olika och mer eller mindre medvetna bilder av våra barn. Vi har alla föreställningar om vad våra barn borde eller inte borde. Du borde inte bli så SÅ less på det, SÅ frustrerad, SÅ arg, klaga SÅ mycket. Du borde lyssna, äta snyggt, hälsa, hjälpa till mer. Vi har alla möjliga föreställningar om hur våra barn ska vara, och när barnen inte lever upp till dem, kommer det ofta att leda till ilska.

Ofta utlöstes min ilska gentemot min son Hampus i samband med övergångar. Om vi till exempel skulle gå ut. Då kunde den känslomässiga bilden se ut såhär: Hampus är pigg och glad. Gnolande ger han sin lillasyster en puss på kinden. Han är så uppspelt att han knappt vet vart han ska ta vägen och måste hoppa lite på stället. “Nu går vi, pappa! Kul! Ska jag ta min väska själv? Jag är så glad att vi ska iväg, jag kan knappt vänta!”

Riktigt så polerad behövde nog inte bilden vara, även om det hade varit skönt. Att han hade klarat övergången utan protester hade nog räckt. Men så var inte fallet.

Hampus protesterade våldsamt och var allt annat än en ängel. En av de främsta orsakerna till att vår ilska uppstår ligger i skillnaden mellan vår känslomässiga bild av hur våra barn borde vara, och hur de är i verkligheten. När de inte lever upp till vår föreställning blir vi först och främst otrygga. De flesta av oss hinner inte märka otryggheten, men märker direkt ilskan.

Vår uppfattning av barnens motiv

Utöver den känslomässiga bilden som våra barn inte lever upp till, kan vi lägga till våra barns motiv som bensin på elden för vår amygdala. Om Hampus inte tog på sig sina kläder själv, fastän jag bett honom flera gånger, kunde jag tolka det som att han hade följande negativa motiv: “Han testar mig, han gör det för att irritera mig, han vill inte anstränga sig, medvetet lyssnar han inte på mig.”

Det värsta en kapten kan föreställa sig är myteri. Vi kaptener till föräldrar kan tro (ibland med all rätt och ibland inte) att våra barn håller på med medvetet myteri. Om jag låter mig påverkas av den föreställningen: att Hampus håller på med myteri, att han medvetet är ute efter något, kommer det att försätta min amygdala i ytterligare alarmberedskap och mobilisera ytterligare motattacker inne i mig.

Motattacken kan vara att jag blir arg tillbaka på det yttre planet, men också att jag får dömande och irriterade tankar gentemot Hampus på ett inre plan.

Vad gör vi?

Därför kan det vara värt att konfrontera den känslomässiga bilden genom att hitta goda skäl till att mitt barn gör det som irriterar mig. Om jag börjar hitta goda skäl till mitt barns handlingar, kommer det direkt att minska glappet mellan hur mitt barn borde vara och hur mitt barn är, som gör mig otrygg och sedan arg. Det kommer inte att stoppa ilskan helt, men det kommer att ta udden av den – eftersom barnet inte längre kommer att ta ilskan som ett personligt påhopp.

Om jag gör det övningen tillräckligt många gånger kommer jag att uppleva att min ilska blir tydligare, och jag kommer inte att tappa fattningen på samma sätt. I mitt exempel med Hampus är hans goda skäl att inte vilja gå ut tydligare: Han gör något annat något kul, han är inne i något, han vill inte gå ut, han tycker att trapporna är mörka och så vidare.

Utöver att det hjälper vår egen ilska kan det också göra våra barn mer samarbetsvilliga om vi uttrycker de goda skälen: “Ja, det är jobbigt att du måste gå ut när du håller på med något annat. (Paus.) Men det är alltså nu vi måste gå. Jag vill inte behöva stressa.”

Om barnet trots det protesterar får föräldrarna inte vara rädda för att bli mer bestämda och höja rösten. Så länge man håller sig på sin planhalva och säger vad man själv vill, utan att värdera barnet, skadar det inte barnet!

Detta blogginlägg är skrivet av leg. psykolog och författare Frej Prahl. Han har precis släppt boken “Aargh! Den sunde vrede i familielivet”.